En sommarmorgon på den ljuvligaste dagen av dem alla. Dessa timmar fram till klockan 11.13 när det vänder har allt i mitt hjärta. Det är nu som allra ljusast innan allt vänder. Denna morgon väljer jag att sitta på min pergola och inte gå ut i skogen som jag brukar. Att ta in grönskan och berget som nästan reser sig och går in i min trädgård är magiskt. Djupt inne i mitt hjärta vet jag att berget lever och just detta berg talar till mig var dag. Jag vandrar där och dess magi finns i varje liten sten och dess andetag. En dag för många år sedan öppnades berget i mitt hjärta och jag visste att denna plats var där jag skulle bo och åldras. Nu gör jag det ännu en tid och jag känner mitt åldrande. Det är vackert och jag gläds åt att bli gammal.
Idag vet jag också att hon min gamla kvinna var med mig från början, från den dag jag kom till detta liv. För fem år sedan blev det sant på riktigt. Då mötte jag henne och kunde försonas med de steg och de val jag gjort i mitt liv. Det fick mig sedan att välja mig och det som livet, moder jord och universum öppnade för. Den dagen i Columbia blev det tydligt för mig att jag blev brukad av en annan människa som berättade för mig att jag behövde ledarskap, jag som valt att följa mitt inre i många år redan tack vare denna persons arbete. Varför blev det så? Det skulle till en struktur och i den kunde jag inte ta ut svängarna längre för att följa min väg. Jag minns min chock och samtidigt min inre den frid som lade sig som ett filter över allt. Min bok var färdig och väntade och jag fyllde 60 år.
Den dagen hade kommit till slut, den dag som när jag var 25 år bestämde mig för att allt skulle vara slut. Det var också då jag bestämde mig för att lösa en pension att betala i alla år för att jag skulle vara fri. Då trodde jag att livet var slut vi 60 år, men ack så jag bedrog mig det var då det började. Då i Columbia såg henne alldeles tydligt hon som säkert var 30 år äldre än jag. Min gamla inre visa kvinna var verklig, gammal och knotig med håret alldeles grått och uppsatt i en knut. Hon satt där i en gammal gungstol och log mot mig. Jag tog min 25 åring i handen gick fram till henne bugade och sade: vi klarade det, vi tog oss igenom! Hon log och nickade.
Det var från det ögonblicket allt förändrades och den bok om mitt liv tog jag med mig till Bribris, indianerna i Costa Rica. Det första exemplaret ligger där under ett träd hos moder jord. Där i templet lovade jag shamanen att aldrig sluta att så mina frön. Sedan kom dagen då jag lämnade, lämnade det som skulle skapas i en struktur där jag inte längre hörde hemma. Det var inte bara så där att gå, nej inte alls. Kollapsen var återigen ett faktum, den sista kollapsen i mitt liv som senare skulle öppna för livets övergångar. Den vägen är inte längre transformation utan just övergångar.
Denna sommarsolståndets dag fem år efter mitt första riktiga möte med henne håller jag henne nära, min visa gamla kvinna i mig. Jag älskar att åldras med henne. Nu kryper jag upp i hennes famn och så tittar vi tillsammans på berget. Berget i mitt hjärta som ger mig frid och låter allt vara precis som det är. Dessa fem år av ett ständigt processande i vägen tillbaka till ursprunget har tagit mig igenom både i detta liv och många liv före och efter Ingrid Marie. Idag vet jag att vägen är min och i den är jag inte på något sätt separerad från någon annan människa eller från något annat jag möter. När allt löses upp i mötet med en annan människa vet jag och ser det som i just det ögonblicket är mitt uppdrag.
Fem timmar fram till klockan 11.13 väntar och jag vet att då kommer allt vända igen precis om det gör i viktiga ögonblick i vårt liv. Från det klockslaget blir det sakta mörkare tills det vänder igen vid vintersolståndet, varje år utan att vi gör någonting. Inte riktigt sant för om vi väljer att följa kommer nytt att visa sig varje år. För fem år sedan denna dag såg jag, jag löstes upp och andra konturer började ta form som jag då inte riktigt förstod. Jag såg mig gå och möta smärtan som nästan var olidlig, den smärta som jag någonstans visste att jag skulle behöva möta. Ett år senare var det precis det som hände och jag mötte smärtan i min historia som utspelade sig i mitt liv. Från den dagen har jag kunnat ”se” inte bara när jag jobbar utan i en allt större del av mitt liv. Min kanal är idag vidöppen och inte behöver jag jobba längre. Jag är fri att bidra med det som jag ska bidra med i varje steg jag tar. Då och då stänger jag när nuets alla dimensioner, tidszoner och medvetandetillstånd blir för mycket.
Åter till min plats denna morgon, min plats inne i mig, min plats i universum och denna ljuvliga plats som jag i fyra decennier slagit bo. Jag älskar denna plats precis som jag älskar andra platser jag kommer till där allt har frigjort och gjorts rent. Jag hittar dem men då och då hamnar jag på andra platser där så inte är fallet, antingen för att lämna eller för att göra ett arbete med andra på just den platsen. Idag vet jag alltmer när det ena eller andra ska ske.
Jag går in i huset ser mig omkring och vet att huset, rummen och platsen behöver all min kärlek och omvårdnad igen precis som min egen kropp. Jag slipar just nu alla mina golv så att jag kan vandra barfota i nya underlag. Där det är slipat känner jag konturerna tydligare under mina fötter. Jag ser också golvens skönhet allt tydligare. Far och son som kommer och slipar samskapar precis som mina söner gör med sin far. Det ger mig glädje att de kan samskapa. Så gör också jag med min dotter. Hon visar mig vägen allt längre in i den skog och de öppna fält som hon har valt att leva vid. Jag visar henne vägen till de berg och den skog som jag har valt att leva vid. Visserligen är hon född här men mycket har ändrats sedan dess på denna plats och i mig. Att i stunder få lösas upp tillsammans öppnar nya möten, inte som mor och dotter utan som en ung moder och kvinna och gammal åldrande mormoder och kvinna. Där möts vi också utan ålder i allt som naturen bär, det som hon och jag har gemensamt. Igår var hon också här och visade mig ett annat sätt att möblera i ett av rummen. Veckor innan var hon här och hjälpte mig att spackla det tak och de väggar jag senare skulle måla. Hennes närvaro, vårdande och moderliga sinnelag finns varmt kvar i detta rum. Också mina söner är med här och de var här söndags och flyttade möbler. De är båda fäder nu och jag ser med kärlek hur de vandrar på sin väg med sina kvinnor. Jag är djupt lycklig att få vara i deras liv och med mina barnbarn som deras farmor. Allt bli extra tydligt denna dag då vi spelar in en film för att sända till vår första aupair som bodde med oss i två omgångar när alla var små och jag började mitt liv som ensamstående mamma. Louise som nu fyller femtio år öppnade för grace i mitt och mina barn liv. Hon finns med värme i detta hus just denna dag. Vi skrattar och minns när vi spelar in denna film för att sända till henne.
Så mycket liv i huset som jag älskar så. När mina söner och min dotter flyttade ut byggde jag om för att kunna arbeta än mer här. Redan innan hade jag haft terapi och workshops i mitt källarplan men nu byggde jag om vinden till ett stort rum på 50 m2 där jag så jobbade. Huset har hela tiden talat till mig att det vill användas och nu talar det till mig att det vill vårdas ännu en gång. Under sju år hade jag terapi, sessioner, workshops och utbildningar i detta rum. Hundratals människor och deras själar har öppnat för mer liv just här. Alla finns på olika sätt i mitt hjärta och kärleken till var och en av dem expandera bara alltmer. Ännu idag kommer det fler men på ett helt annat sätt. Denna höst öppnar vi ett helt nytt program igen. Tre är redan där och med dem finns nu också vårt nästa steg. Allt måste förberedas och vårdas inför starten. Ja, nu förstår jag varför huset ber att få vårdas ännu en gång.
Nu kommer hon igen hon som kallar sig Ianna och talar till mig när jag sitter här på min pergola:
”Älskade kvinna du öppnar nu för en ny tid, den tid som kommer att vara under flera år i tidlöshet och ändå inte. När nuets tid öppnas är evigheten där tillsammans med förgången och framtida tid. Den stillhet som finns i detta vackra hus kommer att vara med i mötet med andra själar som vill ta plats just nu. Ni öppnar redan dörrarna för dem, arbetet har redan börjat hos var och en av er. När människan ska lockas till livet behövs ljus och ljud och det kanaliserar ni nu. Kalla det vad du kalla vill, men vi är andra som är här för att stödja er i den dans som nu öppnas i den stora fotvandringens tid. Det ljud du fick ta emot är en kanalisering som kommer från mig och alla andra som är här för att stödja mänskligheten nu.
Varje liten ton ger inspel i jordens energi. Du kan kalla det ljuset som är till moder jord och därmed också till mänskligheten så att ni väljer livet.
Människan väljer inte livet ännu, hon och också du som är en del av henne sitter ännu fast i den som ni inte kan se. Att öppna era ögon förutsätter att ni kan stanna i nuet, den plats som öppnar för evigheten. Det är först då människan kan bli en kanal och det är förutsättningen nu för att vi ska kunna vända allt. Människan är hon som ska öppna för det som andra dimensioner och medvetandetillstånd vill stödja moder jord och er med. Ni är många som går den vägen nu men ni måste bli många, många fler. Det är inte ditt uppdrag älskade kvinna att hitta fler. Du stannar med dem som du ska stanna med nu så att ni kan lösas upp tillsammans och bli en gemensam kanal. Att komma dit förutsätter att ni inte trasslar in er i varandra utan stannar i nuet. Det blir ditt uppdrag att stoppa varje liten millimeter av tendens att lämna den gyllene punkten som också evigheten kallas. I det styr människans ego inget men väl hennes ursprung. Det ursprunget var med från begynnelsen långt före hon gick vilse, människan. Vårda huset och din kropp nu, det är en bra början för att öppna för det som ska ske.
Var modig nu och våga stå för din kanal och det är inte alls fel att använda ordet utomjordningar för både mig och allt som du möter. Vidga dina vyer och möt dem som också är en kanal. Allt som inte är här på jorden nu kan ni ju kalla utomjordingar oavsett om de är i en annan dimension, tidzon eller medvetande. Människan kan än så länge bara se på den frekvens hon själv är. Egentligen är det som hon inte kan se också närvarande, men det vill hon inte veta ännu. Fler och fler börjar att se det som inte alla kan se och en dag kanske andra också kommer att kunna se mig.”
Jag sitter fortfarande på min pergola och i skrivandets stund har två timmar förflutit. Ännu är det tid kvar att förbereda den ceremoni som jag hör i mitt inre. Detta år kommer den att ske i min trädgård klockan 11.13. Från andra platser är många på samma sätt på sin plats som de valt i en ceremoni tillsammans med moder jord. Moder jord har under lång tid nu visat sitt vackraste ansikte och vi bugar för henne i tacksamhet.
Göteborg den 21 juni 2022
Ingrid Marie Fridolf
