Livets kärna

Livets kärna

Älskade moder

”Älskade moder jord, jag följer dig nu till ditt hjärta. Du talar till mig i varje stund. Min kropp är din kropp och din kropp är min kropp. Det är du som tagit mig in till min kärna. Utan dig är jag ingen. Den första dagen, dagen jag inkarnerade i detta liv var den dag då livet tog mig igenom till en ny form. Denna dag kunde jag inte se, jag var alldeles förblindad. Jag kröp långt in i ditt hjärta och där var jag hållen. Du visade mig ditt folk och jag log och tog in de varelser som smög omkring på jorden. Jag kallade dem de grymma och de goda, det som de också lärde mig vad det betydde. De lärde mig också att långt därinne i allt finns en kärna. Jag förställde mig att min kärna var som en persikokärna. Jag älskade persikor och tyckte att dess kärna var det vackraste jag visste. Jag ville bara plantera denna kärna för då kanske allt skulle kunna få liv, allt som verkade så dött. Jag visste då bara att om jag skulle ta mig in i underjorden som Alice i underlandet skulle allt bli bra. Jag drog mig längre och längre ned i underjorden och till slut fann jag henne, min moder. Där nära hennes hjärta fann jag livets växt, jag växte och jag växte och så en dag var jag färdig att äga mitt eget hjärta. Det slog djup inne i min kropp och jag släppte taget om min egen moder. I den rörelsen släppte jag också taget om moder jord. Jag glömde dessa hjärtan två, som hållit livet för mig och håller det ännu. Först när jag själv blev moder öppnades dörren ännu en gång till livets moder. Jag kröp längre och längre in igen till ditt hjärta för att kunna frigöra mig från allt jag skapat för att ta mig bort från livets moder. I det fick jag ännu en gång krypa in till kärnan av allt liv och det är du: Älskade moder. Där fann jag så moder jord igen och hennes hjärta slår ännu också för mig.”         

Djupt där nere öppnades livets spegel där allt är ljus

 

När vi öppnar för att följa våra rötter till kärnan av allt liv öppnas livets spegel där allt är i totalitet med allt. För att komma dit behöver vi öppna för våra rötter. De rötter som både är från vår familj, från vårt land och den kultur vi föds in i, från hela jorden och från tidigare liv med vår själ. De stunder när människors personlighet expanderar till ny form för att kunna bidra till livet är det vackraste vi kan uppleva. Det öppnar för den gudomliga kärleken. När det sker inser vi att den smärta vi haft är värd dessa nya steg. Det är den resan som kan ge oss inre frid och nåd. Det gör livet magiskt och öppnar livets mysterium. Vi kan aldrig veta hur det går till när kroppen expanderar till ny form. Där nere i underjorden är också allt en spegel av allt där uppe. Från moder jords mitt kan vi öppna för solen och månen i förening på universums himlavalv. När vi följer våra rötter till det mörker som vi bara tror är mörker kan vi omvandla det till ljus. Det är transformationens vackra skapelse och när det är som mörkast vänder det och ljuset kan få ta form. Det kan växa ur en händelse, en människa, ett väsen, en förmåga som vi har behövt skydda då det gjort så ont att inte passa in. Ibland när vi växer upp och ser var vi gjort börjar vi döma andra och oss själva och spär då i stället på allt mörker. Så en dag tar vi oss igenom denna omvandling och kan se dess mening. Då hittar vi också i detta mörker det som vi gömt som är och alltid har varit helt och flödande i ljus. Det kan vara kärleken och annat som vi gjort förbjuden i vårt liv. Kanske har vi bestämt oss för att vi är en ond människa eller att vi inte har ett värde. Där och då börjar resan upp ur underjorden och universum börjar samtidigt sin resa ned från himlavalvet för vi ska möta oss själva på jordskorpan. Med oss har vi gåvan från underjorden och däruppe väntar vår potential. En dag kan vi se på alla våra rötter med kärlek, vördnad, ödmjukhet och respekt. Då vet vi också att det alltid är i mörkret som vi kan se vårt eget ljus. I ljuset ser vi inget då allt bara är ljust. Där suddas gränser ut. Det är människans lott att finna sina konturer och gränser innan hon kan flyta ut och flöda i detta ljus. På den resan har hon sin inre läromästare och guide som leder hennes själ hem till sin kärna igen. Vår gyllene kärna som är moder jords och universums gyllene barn. Vi är inget barn men väl barnlika gamla själar som överlämnar sig till livet, det osynliga och det ursprungliga.

När vi förstår att allt liv växer ur mörker för att kunna ta form förstår vi också att det inte är någon slump vad som hänt och händer i vårt liv. I det är livet bara ögonblick. Vi är här för en stund och lika fort är vi borta från denna vår älskade fysiska kropp. Vår själ har valt just denna kropp, denna familj och detta land för att växa i denna tid och bidra till mänsklighetens transformation. När ursprungsfamiljen återigen blir vår grupp, oavsett vad som har hänt i barndomen, har vi tagit ett stort steg i vår visdom som den människa vi är. Steget till att bli använd av universum är nu mycket nära. Att bli använd innebär att vi tar emot krafter som är större än vad människan själv kan förmå. Vårt jobb är att bestämma hur mycket vi klarar av att låta oss bli använda i mänsklighetens stora transformation. När vi väljer den vägen vet vi också att vi alla människor är sammanlänkat i ett vackert mönster, så också med allt liv. I det har alla lika värde. Vi har bara olika vägar att gå för att komma till vår livsuppgift. Ingen är och kan vara ledare!  

Vi är våra egna mästare  

Djupt rotad på havets botten

Om anden kan beskrivas som allt vatten, så är vår själ en speciell sjö och personligheten är vågorna på vattnet i den sjön eller om du så vill isflaken som flyter omkring. Vem är då läromästaren? Jag skulle beskriva det som den som flyter omkring i allt vatten och som då och då puffar själen allt närmare sin kärna i sin speciella sjö. Kärnan är våra rötter som också speglar sig i vattnet likt en näckros som aldrig släpper taget om botten. Den kärnan kommer alltid att vara samma. Från botten av sjön visar den sin skönhet. När själen är hemma i sitt ursprung är också läromästaren där, i vår kärna. Det betyder att de alla tre är samma. De har kommit till ro i sin sjö och är därifrån i ständigt kontakt med allt vatten. Då öppnas vår personlighet i sitt rätta element. Kanske är hon nu bara krusningar på vattnet eller alldeles stilla. 

Anden, andevärlden, det gudomliga och universum är olika sätt att beskriva allt vatten som kommer till uttryck genom vår själs resa. Moder jord håller vår kärna nära sin kärna och låter den blomma ut som den vackraste näckros. Det är på jorden vårt andliga jag verkar och hon kan aldrig släppa kontakten med sin rötter. Det gudomliga är på jorden och i det har människan olika gåvor även om vi i grunden allesamman är en och samma kropp. 

MarieFridolf-spacetags

""En resa i ditt inre, då vaknar den sårade själen och kan öppna för sanningen. Det är inte alltid som du tror, för livets källa öppnar både ljus och mörker. Allt kommer då som det ska bortom alla illusioner, om du har modet att överlämna dig." Marie Fridolf

"En resa i ditt inre, då vaknar den sårade själen och kan öppna för sanningen. Det är inte alltid som du tror, för livets källa öppnar både ljus och mörker. Allt kommer då som det ska bortom alla illusioner, om du har modet att överlämna dig."

Marie Fridolf