När vi öppnar för att trauma också är vägen till ett helande har vi valt en annan väg i detta liv, vägen hem till vårt ursprung. Från den dagen finns inte längre något mer än fakta. ”shit happens” och det är mitt ansvar att förändras i detta fält utan att skapa drama. Det är en möjlighet! Det ursprunget är vårt andliga jag och jag kallar henne också det gyllene barnet. Hon är moder jords och universums barn men det betyder inte att hon är ett barn i den bemärkelse som människan beskriver ett barn. Hon är en själ som alltid varit barnlik ända sedan födelsen. Vårt ursprungliga jag har ingen ålder, hon är tidlös!

Det är svårt att beskriva det jag nu kommer att skriva om för den som inte har öppnat för sina multisensoriska sinnen och sin andliga väg. Den vägen öppnar oss för andra verkligheter än de som människan skapat i den överlevnadsvärld där allt handlar om att kontrollera livet och döden. I det gör jag ett val. Jag bara skriver det som är sant för mig. Hur det är för andra får andra ta hand om. Jag väljer också att skriva precis som det är kanaliserat och genomlevt. Allt jag kanaliserar hamnar jag i att själv få ta konsekvenser av innan jag kan skriva om det.

Människan har en livsstruktur som hon kommer att ta med sig i liv efter liv. Hon är du och hon är jag och i det förenas vi. Denna livsstruktur är vårt livskontrakt. När vi öppnar för att återfödas gång efter gång för att återerövra detta livskontrakt vet vi att det är vägen till moder jord. Tänk om människan kunde förstår att vi är evigt liv då skulle vi inte kämpa så utan öppna för det som ville komma genom oss. Vi skulle också ta vårt ansvar för allt som vi gjort och inte gjort, vi skulle öppna för nåd, förlåta oss själva och andra för allt som varit för att göra allt annorlunda i detta liv. Då visste vi att allt i detta liv tar vi med oss till nästa, både det som vi gjort färdigt och det som ännu inte är helt. I det skulle vi också sträva efter att göra helt allt vad vi kunde i detta liv. Allt är redan skrivit!

Vi människor är alltså både människa och andlig varelse eller ska jag säga vi är människan med en förmåga att öppna oss som en andlig evig varelse. Empatiska själar vet detta och de har redan öppnat den dörren sedan barnsben tills de fick stänga den för en stund. Ja just en stund, för var är tjugo, trettio eller sextio år i en evighet. Inget!

Vägen till ingenting

Ännu en själsretreat förbereder oss inför höstens nya programmering som vi kommer att öppna för i oktober och sedan under två år. Denna gång gick arbetet rakt in i mänsklighetens kärna. Moder jord väntar på människan. Ännu har inte människan öppnat för kärnan där livet skapas ur ingenting. Sakta börjar vi andas med moder jord för att låta oss följa henne, inte som vi tidigare gjort genom att tvinga henne att följa oss. Djupt tacksam att få vara en del i allt skapande. Vi är många nu som följer henne och fler och fler öppnar för att överlämna sig till möjligheten att få gestalta henne. Denna helg fick vi den möjligheten. Det vi fick se var ett mirakel och allt har en mening. Vi kan skapa vårt nya liv och vi kan skapa hela mänsklighetens nya liv nu. Egentligen är det inte något nytt, nej det är det liv vi inkarnerade till för att inkarnera till. Mellan den första och den andra inkarnationen skapas liv för att vi ska ta vårt uppdrag, det högre syfte som vi är här för just i denna tid. Det är därför vi en gång valde att gå ned igen. Ett tufft uppdrag för oss alla, men vi har stöd av andra varelser som redan har gjort denna resa. En del av oss kan se dem och de lever i en annan dimension med en annan frekvens. En del kallar dem utomjordingar och andra varelser som vi kan kommunicera med. De senare har också precis som vi varit här förut. De finns med oss i evigheten. En del kan till och med kommunicera med dinosaurierna nu. Allt tidigare liv försvinner inte, det har bara gått till andra dimensioner. De som tror på utomjordningar menar att dessa finns på andra planeter. De har redan gjort den resan som vi nu ska göra och kan stödja oss i den. Kanske kommer vi alla från andra planeter, det kanske är detta som är andra sidan. Kanske är allt detta samma. Egentligen spelar det inte så stor roll, det räcker att vi vet att det finns annat liv i andra dimensioner i universum och på jorden. De befinner sig bara i andra frekvenser som alla inte kan se. Men ju mer vi öppnar för högre energier desto större chans har vi att se allt detta. För mig är detta inte konstigt alls. Redan som barn kunde jag se småfolket i skogen och gör det än. Jag kan också se själar då och då. Båda dessa seenden sker när det ska ske aldrig när jag vill det. Småfolket räddade livet på mig som barn. Själarna och andra energier kommer när jag blir använd.

Personligen kan jag inte öppna för andra frekvenser i någon annan takt än tillsammans med moder jord. Jag går i samklang med henne, aldrig före. I det har jag fått gåvan att gestalta henne då och då. Så också i denna själsretreat.

Efter denna själsretreat har jag fått ta konsekvenserna av att jag haft ett mönster att säga ja för att bli av med ett problem. Det sker när jag är nära att bli traumatiserad och vill bara ta mig därifrån. Det kan ske i de mest triviala saker men det är just dessa som är så mycket större än jag någonsin hade kunnat föreställa mig. Denna gång handlade det om att jag sade ja till en granne som inte kunde ta ett nej. Ju närmare ett nej jag kom desto mer invaderade hon mig och försökte låsa upp mig. Det skamliga i detta är en spegel av vad jag också gjorde i mitt liv innan jag själv tog mig igenom till frihet och därmed också gav alla människor frihet. Under den tid som jag verkade som chef i organisationer kunde inte heller jag acceptera ett nej. Skillnaden är dock att jag var tydlig med detta. Min granne var otydlig vilket gjorde att jag inte upptäckte vad som höll på att ske förrän det var för sent. När jag då var tydlig lyssnade hon ej. Min strategi var då att säga ja för att ta mig därifrån. Att ta mig därifrån var viktigare än ett nej.

Så kom denna själsretreat och det öppnade mig för andra alternativ. Veckan efter fick jag gå tillbaka. Vad som hände då kommer jag att berätta senare. Men först nu om trauma och mänsklighetens sår och strategier.

Trauma i tre perspektiv

Trauma får vi människor inte av själva händelsen i sig utan från hur vi kan eller får stöd i att reglera vårt autonoma nervsystem i en sådan händelse. Människans intellekt kan vi säga är både ett hinder och en möjlighet till denna reglering. Därför kommer trauma ur social interaktion eller brist på interaktion och behöver också helas på detta sätt. Detta är en avgörande skillnad i förhållande till vilda vild djur. De får inte bestående trauman då de har förmågan att med sitt autonoma nervsystem skaka av sig trauma. De hindrar inte denna process som är naturligt med sitt intellekt, som människan gör. Ett barn har inte förmåga själv att skapa en sund reglering i samband med händelser och brister som kan skapa trauma. Därför är intellektet den enda vägen. Det är då vi börjar att skapa tankekonstruktioner som sitter kvar i vår kropp tills vi befriar dem. Dessa tankar skapar känslor och förnimmelser som tar oss bort ifrån oss själva. Varje gång något påminner oss om det som skett eller bristen blir vi re-traumatiserade. Att prata om trauma skapar alltid en re-traumatisering om vi inte tagit oss ur detta trauma. En människa har tusentals strategier som skapats ur tankekonstruktioner av oss själva, vår familj, våra förfäder, samhällen, kulturer, religioner mm. Dessa strategier manipulerar oss och andra, än mer när vi också öppnar för taktik.

I detta perspektiv handlar trauma om kropp, känslor och tankar. Dessa blir strategier när saker händer eller brister sker för tidigt, för snabbt, för mycket så att det blir överväldigande. Det innebär att vi inte kan härbärgera det som sker eller de brister som finns. Trauma kan både ske från mörka och ljusa händelser. Vi får också trauma från transpersonella upplevelser när vi inte kan härbärgera dem. Svårare är det med brister då händer inget utan det är bara något som saknas. Den största bristen för en människa är anknytningen. Ofta hänger dessa händelser och brister ihop. Har vi inte fått och inte senare kunnat ge oss själva anknytning så ger händelser som är överväldigande nästan alltid trauma. Den som kan hålla sig själv kan klara detta bättre men det räcker inte. Vi måste alltid ha en annan människa med som kan hantera denna situation. Än viktigare är det när vi öppnar för att hela barndomstrauman. Den person vi då väljer kan också re-traumatisera oss igen om den personen inte kan hålla sig själv i det vi möter. När vi tar oss igenom trauma kommer alla tankekonstruktioner att visa sig som vi skapat ur detta trauma. Vi människor bär också generationers och kollektiva trauman som vi själva inte varit med om. Det innebär då att vi också bär de tankekonstruktioner som skapats ur dessa trauman.

För min del har jag tagit mig igenom min historia som också varit kopplad till min familj och mina förfäder samt det samhälle och den kultur jag lever i. Det betyder inte att allt är färdigt. Det som är färdigt är det som jag var med om och som jag inte fick. I det är jag nu hel. Det arbetet har tagit mig trettio år. Svårare är det med överlevnadsstrategierna för även om jag tagit mig igenom många mönster så är de oändliga. Idag blir jag lycklig när något ”poppar upp” och jag har lättare att sortera om de är från mig, familjen, förfäder eller kollektivet. Egentligen spelar det ingen roll men ändå så gör det detta idag eftersom jag ofta får uppdraget att hela kollektiva trauman som inte alls har med mig att göra. De påverkar mig men sitter inte lika djupt som mina och mitt familjesystems trauman.

Under de intensiva åren 2007–2013 gick jag samtidigt tre längre traumaterapi utbildningar, i första hand för min skull: Somatic Experiencing, Identity Oriented Psychotrauma och Reconstructive. Jag kom senare att arbeta med alla dessa tre tillsammans med Psykosyntes och Familjekonstellationer fram till 2018. Ur den resan och de efterföljande åren blev jag fri, öppnade nåden och mitt ursprung.

Den största andligheten är nog att kunna ta emot livet som det är och leva det fullt ut. Då är vi tillgängliga för moder jord och lever med henne varje dag. Det innebär att leva vardagligt, enkelt, nära och utan dramatik. Vi dömer ingen, vi värderar inget, vi bara är. Allt finns, allt har sin plats: mörker och ljus, glädje och sorg, kärlek och hat, godhet och ondska. Detta är ett ”komittment” till livet, för livet. Att vara tillgängliga för livet, universum och moder jord är också att öppna för att energi ska kunna gå igenom oss. Det är så vi kan bli använda nu i denna tid. Det är verkligen att bidra till det kollektiva medvetandets expansion. Visst är livet fantastiskt när vi till slut kan se vår resa hem. Då förstår vi också att trauman också kan vara en gåva i livet. Inte så att vi på något sätt skulle vilja önska andra och oss själva trauman. Men efteråt när vi har tagit oss igenom ser vi gåvan i dem. Ja, om vi nu väljer att jobba för att ta oss igenom. Alla människor har trauman och det finns oändligt med kollektiva trauman som mänskligheten ännu inte tagit sig igen. Det är den rörelsen som pågår nu. De trauman som är ofullbordade dyker upp igen. Sakta kan vi se kärnan i dem och i det som mänskligheten och vi själva behöver möta.

Alla människor har en spricka i kristallen. Det är den sprickan vi försöker skydda allt vad vi kan för att inte bli avslöjade. För om vi går dit vet vi att vi behöver betala för det vi har gjort mot oss själva och mot andra och för allt vi har gjort för att hindra oss att leva vårt högre syfte. Det må vara att allt detta kommer från våra barndomsupplevelser men vi kan inte gömma oss bakom något längre. Det enda vi kan göra är att öppna kärleken för detta barn som långt där inne är totalt oförstört. När den delen av oss visar sig samtidigt som vi börjat ära och transformera våra internaliserade mönster som skapats från individuella och kollektiva upplevelser, kan vi börja se vår spricka och göra oss beredda att gå in där för att från den platsen gå ut naken som den vi är i vårt ursprung.

Många människor vill inte äga sin själ och de har till och med försökt att springa ifrån den själen. Varför är vi då rädda för vår själ? Inte konstigt alls för vi måste i detta liv möta det som själen har med sig. Den som har en känsla av att de är någon bortom allt de lever och söker sig dit kan börja reflektera över sig själv och blir inte fångad i allt som sker. För dem är det självklart att möta sin själs änglaliknande men också demoniska sidor. Dessa är aldrig som vi tror när vi verkligen öppnar den dörren. Båda dessa är vår lärdom i detta liv. Vi kan aldrig fly det jobb vi måste göra. I detta tar vi oss igenom. Det som sägs här gäller också för kollektiva trauman i mötet med den kollektiva själen.

På min resa har jag öppnat för två andra perspektiv på trauma som jag levt och lever ännu.  De innehåller följande:

• Vi bär trauma för sju generationer bakåt och kan hela trauma för sju generationer framåt.
• Vi får de trauma vi behöver i detta liv för att hela vårt ursprungssår som vi har med oss in i detta liv.
• Alla trauman vi får har samma kärna och de är vägen till vårt ursprung. Smärtan, inte lidandet, visar vägen. Det gör ont att växa. Därför kallar jag smärtan växtvärk. I lidandet finns däremot ingen växt.

Dessa tre gör att vi också kan se att vi i varje splittring som sker vid ett trauma gömmer en del av vår själ som vi senare i livet får möjlighet att hämta hem. På så sätt expanderar vi själens fält alltmer för att vi till slut kan se att själen är så mycket större än vår kropp. När vi helar våra trauman öppnar vi också för våra gåvor. När ett trauma sker, tar det oss till vår kärna och gömmer det vi behöver skydda tills vi en dag kan ta fram det igen och gå ut med det i världen. Öppningen skapas av oss själva när vi bestämmer oss för att ta oss igenom livet bit för bit för att komma hem till oss själva. Det är i detta arbete vi kan lära oss det vi behöver lära oss i detta liv på vår själs resa. Det tillför mänskligheten den utveckling som öppnar för universum och moder jord.

Av detta kan vi förstå att trauma har två ytterligare perspektiv förutom det rent fysiskt biologiska:

• Det energetiska som handlar om att allt är energi som kan transformeras för att öppna än mer av själens fält, både den individuella och den kollektiva själen. Vägen dit är genom det ursprungssår som vi kommer med in i detta liv
• Det mystiska som handlar om vårt högre syfte i detta liv, vår livsstruktur och livskontrakt. När vi börjar att leva vårt högre syfte än mer kan vi förnimma och se att alla våra trauman har ett syfte: att vi ska komma till vårt ursprung.

Människan och mänsklighetens sår

Varje människa har ett unikt sår som skapar hennes trauman. Mänskligheten som helhet har ett sår som präglar alla av oss, ger oss trauman och skapar strategier. För min del har jag tagit mig igenom två av mina ursprungssår som givit mig trauman från begynnelsen; tillhörighet och att bli använd. Mina trauman kring tillhörighet har handlat om att jag inte haft någon plats och har därför accepterat allt som har erbjudits och stannat trots att det inte varit bra för mig. Idag har jag tillhörighet och jag stödjer andra på den vägen. Jag har både tillhörighet som människa och som andlig varelse. Jag har min familj, jag har min plats på jorden, jag har vänner, kollegor och bekanta. Jag känner igen min själsgrupp, har mött mitt himmelska råd och jag möter andra andliga varelser som jag kommunicerar med inte bara andra människor. Mina trauman kring att bli använd har handlat om att jag har blivit brukad och missbrukad tidigt i livet. Det lärde mig många kroppsliga gåvor om att spricka upp, släppa taget och överlämna mig men då på ett destruktivt sätt. Jag lät mig senare i livet låta andra människor använda mig och också bruka mig till den dag jag förstod att min själ inte är till salu. Idag är det mina viktigaste gåvor när jag låter mig bli använda av andra krafter och moder jord. Med dessa sår har jag expanderat min själs fält alltmer tills den dag jag mötte mitt ursprung. Hon vandrar på horisonten och öppnar för övergångar i samskapande med moder jord. Mitt högre syfte är att ta ljuset till moder jord. Det är därför jag är här och det är det som är mitt livskontrakt i vilket jag har skapat en struktur. Att vandra den mystiska vägen är att öppna för kärlekskraften, en kraft som är ett ljus. Jag kallar det också det magiska ljuset. Allt detta beskriver jag i min bok: När livet börjar om. För mig börjar nu livet om för fjärde gången. Varje gång det har skett lämnar jag allt av mig som var före detta brott. Det har varit mycket intensivt och smärtsamt arbete. De tre första gångerna har växt ur en kollaps. Ur detta har jag kommit till enhet. Denna gång är det ett mycket medvetet och grundande arbete. Hela mitt system är i enhet. Jag har till slut lärt mig att hålla kärlekskraften utan att bli traumatiserad. Förr blev jag hög och det betyder att jag är traumatiserad. Det betyder idag att jag kan reglera hur mycket ljus som jag har förmåga att ta emot. Jag har också kommit till den plats i mig som är mitt ursprung med min ursprungsenergi. Den är lugn, stilla, dov med så mycket rörelse som jag kan följa i total närvaro. Det betyder inte att jag inte har saker att jobba med. Snarare tvärtom, det kommer mer. Alla de tankekonstruktioner som har med dessa sår öppnas en efter en för mig, för familjen och kollektivet.

När jag ber om att få möta mänsklighetens sår öppnas två strategier som skyddat det. Den första är människans strategi att exkludera och den andra att göra sig för mer. Efter att lyft fler och fler exempel steg såret fram: att vara ingenting. I mötet med moder jord visade det sig att det är just detta hon väntar på och hon kan vänta hur längre som helst på att mänskligheten ska komma till platsen av ingenting. Den platsen som människan är helt livrädd för och försöker att undvika genom att exkludera och göra sig för mer antingen genom att göra sig mindre, göra sig större, gömma sig eller springa ifrån livet. Så händer det: människan möter moder jord från den platsen och det är först då hon kan öppna för skapelsen. Skapelsen som alltid sker ur ingenting. Den förmågan förenar moder jord och mänskligheten.   

Nu öppnades så den villkorslösa kärleken i mötet med föräldrarna. När vi mött den innebär det att vi mött våra föräldrars själar och i det är allt perfekt. Med den kärleken i botten är det lättare att ta sig ur sina trauman. Då vågar vi också riskera alla våra relationer, vilket är vägen till sanningen. Den kärleken leder också till nåd. Då kan vi förlåta oss själva och alla andra som vi mött i vårt liv. Men den villkorslösa kärleken kommittar, ingenting är gratis. Är den då inte villkorslös? Jo, oavsett om jag väljer att ge tillbaka allt jag fått eller ej så har jag kärleken. Men när jag nu har den så önskar jag att fler har den och det är mitt kommittment med mitt högre syfte. Det ljus som öppna vägen till moder jord gör jag också med och för andra. Mitt högre syfte och livskontrakt är med andra människor i det som jag är här för att göra i detta liv.

Att säga nej och avsluta med en annan människa behöver inte innebära att vi exkluderar dem. Det kan i stället innebära att vi inkluderar dem i det större. Svaret får vi genom att kärleken expanderar för just dem. I det försonas vi och har inget att döma och värdera längre. Alla människor är en spegel av varandra och lyckas vi inte ta oss igenom detta kan vi inte stanna med varandra. Lyckan är enorm när vi lyckas att ta oss igenom det vi speglar varandra i utan några försvar. Det är en ynnest när det sker och det är ingen enkel ekvation.

En av människan största problem är att vi vill plocka in människor i fack och generalisera för att kunna förstå. För att komma närmare detta gjorde jag tre energiarbeten med en annan människa. I det första arbetet ville hon att jag skulle ta hand om henne trots att jag skrämde henne. Jag tittade på henne och undrade varför springer du så. Till slut stampar jag i golvet och säger nu räcker det. Då vaknar hon och vi kommer till enhet. Ett andra arbetet blir bara en dans i respekt i enhet och i distans. I det tredje arbetet dök moder jord upp och jag började att andas med henne. Inget kunde rubba det. Den andra kvinnan ville få mig upp. Hon hade ett annat uppdrag än jag och ville få mig dit. Till slut ställde jag mig upp och gav henne en ros för att visa min respekt för hennes uppdrag. Jag gick sedan tillbaka till mitt uppdrag. Den andra kvinnan kom fram och bugade för mig i djup respekt. Detta är vägen, att kunna respektera varandras uppdrag som vi egentligen inte har någon aning om vad de är. Inte ens vårt eget. Vad betyder det till exempel att jag andras med moder jord. Ja inte vet jag, ännu.

Men jag vill inte att människor plockar in mig i ett fack. Det begränsar mig och min fortsatta utveckling och möjlighet att öppna för nytt och lämna gammalt. I psykosyntesen lärde jag mig en ramsa som dess grundare Assagioli skapat. Den ramsan visar hur vi kan avidentifiera oss från vår överlevnadsstruktur.

Jag har en kropp men jag är mer än min kropp, jag har känslor men jag är mer än mina känslor, jag har tankar men jag är inte mer än mina tankar, jag är medveten att jag är medveten, jag är medveten att jag är jag.

Den innebär för mig att jag är fri och kan ändra alla mina tankar, känslor och min kropps form. Det sker hela tiden och varje personlighet med sitt unika program har tagit mig ur fler och fler känslor så att de blir rena, ändrat mina tankar och perspektiv och min kropp har gång på gång ändrat form.

Nu när jag också lägger till att jag är medveten om att jag har ”övernaturliga gåvor” men jag är mer än mina övernaturliga gåvor, Jag har shamanska gåvor men jag är mer än mina shamanska gåvor, jag är medveten om att jag lever i mellanrummet var dag, men jag är mer än mellanrummet, jag är medveten om att jag lever i totalitet men jag är mer än totaliteten…. Allt detta är större än jag. Jag är medveten om att jag är medveten och jag är medveten om att jag är mitt ursprung men jag är mer. Jag är medveten om att jag är jag och att jag är oändligt mycket mer. När evigheten öppnas kan inte människan begränsas till en form, en känsla, en tanke, en förmåga, ett syfte osv. Livet är fullt av det som väntar att öppnas.

Att stanna med fakta

När vi lär oss att stanna med fakta i det som händer oss i livet blir det mindre trauma och mindre drama. Det är när vi värderar det som händer som trauma också uppstår. I det måste vi lära oss att stoppa oss innan traumavirveln går i gång. Här om dagen tappade jag en skål i golvet och flög upp och gjorde ett stort jack i mitt ben. Ett av mina gamla jag skulle i det läget börjar att döma mig, jag som är så klumpig. Ett annat jag skulle kunna få panik av allt blod som rusa i väg till sjukhuset av oro. Vad som hände mig nu var att jag stannade såg på mig ben, tog en handduk och virade om för att stoppa blodet. Jag satt där en stund tog in och hela mitt system kom till ett djupt lugn. Det gjorde att det slutade att blöda. Så tittade jag på jacket som var 5 centimeter. Jag ställde mig frågan behöver jag sy, nej blev mitt svar. Gick till medicinskåpet och ut ramlade stripps som jag inte ens visste att jag hade. Jag använde fem för att tejpa ihop såret efter att jag gjort rent. Nästa dag åkte jag och köpte riktiga kompresser som drog ihop än mer. Ärr kommer det att bli och det har jag massor av redan. För mig visar det att jag levt. Ja, där i den sista meningen kom en värdering. En ny tankekonstruktion utan trauma och drama.

När vi stannar med fakta öppnar vi för evigheten och att det är som det är. Inget annat är möjligt när vi är i kontakt med vårt ursprung. Det går då inte att gå till värderingar och från det till ett dömnade eftersom vi inte vet vad allt betyder och kan inte förstår och förklara. Allt kan komma att visa sig senare men kan sällan översättas i mäsnkliga termer då ursprunget har ett ennat språk. Det är människan som skapar drama och trauma, hon älskar det.

Det är också som att vi hela tiden söker mer av detta, vi söker spänning när öivet egentligen bara är. Jag har förmånen i mitt liv att tillhöra två grupper där livet bara är. Det är grupper i vilket vi öppnar för livet i alla dess dimensioner. Där skapar vi inte illusioner utan ta livet som det är. Vi tillåter oss att vara människor med gåvor och brister. Vi tillåter oss att vara andliga varelser och öppnar för det som vi inte alltid kan förstå. Sist vi träffades i en av grupper kom vi att stanna med ordet plats. För mig var det avgörande att få lyfta den frågan då jag behöver vara mycket tydlig på vilka fysiska platser jag kan vara. Jag kommer strax berätta om en händelse som gjorde dett än mer påtagligt. Plats betyder också vå tillhörighet i detta liv och i evigheten. Den plats på vilket vi sätter bo och där våra förfäder satt bo finns djupt präglat i vår kropp. De platser som vi också levt i tidigare liv finns också djupt präglade i denna vår kropp. De männskor som vi haft i vårt liv i många liv finns också djupt präglade i vår kropp. Det är därför vi kan känna att på platser och med människor har vi varit förut. Med dess platser och människor finns också en historia. Om vi kan stanna med fakta kan vi hålla oss utan att gå in i den historien. Det skapar då inte drama och trauma från tidigare liv.

Alla är älskade av sina föräldrar

Egentligen är jag övertygad om att alla föräldrar älskar sina barn i befruktningsögonblicket. Annars skulle de aldrig kommit samman för att ge detta barn livet. I det ögonblicket möts vi själ till själ och den lilla människa som sedan ska se dagens ljus är också där med sin själ. I det ögonblicket inkarnerar själen med stöd av två andra själar. Att komma till den platsen kan ta ett helt liv för vissa och för andra går det snabbare. Det är vi människor som i oss har motståndet att våga se den kärleken. Inte alls konstigt för när vi väl blivit till får vi alla trauman som våra föräldrar har och sedan våra egna. Slutligen tar vi också över de kollektiva. Vi blir alltmer blinda i denna process och vårt undermedvetna som börjar att styra oss hindrar hela tiden processen till kärleken med våra föräldrar. Orsaken till detta är att det gör för ont att se att någon som älskar kan göra oss så illa. En dag är kärleken där också för oss och då börjar vi att se våra föräldrar på andra sätt. Det kan stödja oss i den smärtsamma resa att ta oss igenom våra trauman och överlevnadsstrategier. Det är nu vi börjar den egentliga resan till inkarnation.

När den går mot sitt slut kanske vi till slut kan erkänna för oss själva att detta är våra sår som vi inte kan lägga på någon annan, inte ens våra föräldrar och särskilt inte våra barn. Våra föräldrar är de perfekta föräldrarna för oss. Hur kan jag säga detta? För mig är det min lärdom och jag har ägnat trettio år av mitt liv för att ta mig dit. Jag älskar mina föräldrar villkorslöst. Jag fick möjlighet, tog mig möjligheten, hade drivkraften att ta mig igenom mina våldtäkter, de sexuella övergreppen. Min farmor blev också våldtagen men hon tog sig aldrig igenom detta. Det finns inga genvägar vi måste igenom. Jag tror inte att vi kan glömma vår historia eller försöka skapa en annan historia. Den är perfekt. Idag är jag i enhet, dit hade jag aldrig kommit utan att acceptera och ta mig igenom min historia. Att bli till enhet innebär att vi till slut inkarnerar i detta liv precis som det är och alltid har varit.

Det är som myten om Guden Eros och människan Psyke. De skulle mötas och Afrodite kunde inte på något sätt hindar detta. Hur hon än gjorde, gav Psyke uppdrag för att hindra henne att få sin Eros så gick det ej. Psyke fick hjälp av jordens varelser för att klara av sina uppdrag. Eros förlät henne för att hon inte kunde låta bli att se hans ansikte. Hon fick drycken att bli gudomlig till slut och de gifte sig och födde Lycka. Energin visade vägen till evigt liv denna helg så denna mytologi hade verkligen sin plats. Eros är jordad, lugn och respektfull. Han vill visa psyke något och kallade på henne. Till slut kom psyke som gick omkring i sin egen bana som visserligen var mycket kärleksfull och respektfull men hon kom i gungning för Eros som kunde säga sanningen: Jag behöver ingenting för jag är evigt liv.

Det är nu vi kan få nåd när vi ser att vi är evigt liv. När vi dör en gång kommer vi att ta med oss det både det goda som vi gjort i detta liv också det som vi inte tagit ansvar för ännu. Svårare än så är det inte och ändå är det så svårt.

Om vi inte har kontakt med vårt inre barn kan vi inte nå vårt ursprung  

Det är barnet i oss som visar oss vägen till vårt ursprung, det barn som är totalt oförstört vad som än hänt oss i vårt liv. Hon finns där bortom alla våra överlevnadsbarn och för att möta henne lever vi baklänges utan att förstå detta. Allt för att vi ska kunna hämta hem vårt spädbarn igen på ett nytt sätt. Jag kommer aldrig glömma den dag jag insåg att jag hämtat hem alla mina överlevnadsbarn i alla olika åldrar för att slutligen komma till befruktningsögonblicket igen. Det var inget jag planerade utan livet tog mig på den resan. Vid inkarnationsögonblicket har jag varit många gånger men denna gång såg jag allt, allt vad jag skulle möta i detta liv. Då öppnades ett mirakel jag såg också en mycket gammal kvinna, som gick med en käpp. Då förstod jag att det är jag, samma kvinna som jag mött många gånger såsom hon som sitter i en gungstol och vyssar ett barn. Jag går fram till henne och säger: vi klarade det mitt lilla barn och jag. Hon ler och så tar hon mig i famn och vyssar mig och barnet sakta. Jag gråter av ödmjukhet och glädje. Detta möte hade jag för fem år sedan en dag i Columbia. Där är jag först nu. Det har tagit mig fem är att öppna för denna sanning inne i min kropp. Jag har till slut inkarnerat i detta liv och är hållen av den jag en gång kommer att bli. Det är sant och det gör mig mycket lycklig. Det är först nu jag kan lita på min gamla visa kvinna som jag har kontakt med i varje steg jag tar.

Det är det genuina barnet som öppnar för det gyllene barnet och egentligen är de samma fast de verkar bara i olika dimensioner. Människan resa tillbaka till det barn i oss som är totalt oförstört vad som än har hänt oss är också vägen till det gyllene barnet, det gudomliga och moder jords barn. Hon lyser just som så gyllene hon är. Det är hon jag är när jag är i mitt ursprung och jag ser andras gyllene barn som ljuskäglor på horisonten.

Frågan är nu hur mänskligheten ska öppna för ingenting

Den frågan är inte enkel att besvara, vi människor som är så rädda för döden vill inte besvara den frågan.

För ingenting är den plats dit vi går den dag vi dör den fysiska döden. Det är ett mellanrum mellan alla våra liv. Det betyder inte att det är dött där. Nej inte alls. Det är från den platsen som vi öppnar nytt liv.Det betyder också att vi kan vara på den platsen i detta liv utan att behöva dö. Men vi dör då från något i oss för att kunna återfödas. Om människor skulle kunna ägna sig åt denna process att från platsen av jämbördighet komma till enhet i stället för att på olika sätta kriga mot varandra eller använda andra som måttstockar i våra liv. Eller till och med ta av andras liv och lägga vårt eget i andras händer. Om vi öppnar för mellanrummet och ingenting får vi en smak av andra sidan. På den platsen kan vi förändra vårt öde. Det är en plats av växt och förändring. Om vi stannar i nuet så är vi där i evigheten. Det finns alltså ett nu som innebär total närvaro i det jag är och gör. Det finns också ett annat nu som öppnar för andra sidan.

Det är människan som har gjort döden så skrämmande och som gör allt för att hindra den att vara närvarande i våra liv. Samtidigt vet vi att döden är förutsättning för livet och tvärt om. Har vi erfarenheter av transformation vet vi detta och döden är bara en av de transformationer som vi kommer att möta. Har vi som jag haft en nära döden upplevelse vet vi något annat om döden eller så tror vi åtminstone detta. För min del så mötte jag där mitt ursprung och hon är nu med mig i varje steg jag tar. Hon är mitt andliga jag som har sin plats i det himmelska råd som jag tillhör. Det är min tillhörighet i ett andligt perspektiv.

Vi blir än mer sårbara     

Så länge vi är omedvetna i samma kollektiva energier som vi alltid varit är vi totalt blinda för det som sker. Men när vi öppnar för att allt är energi och börjar att vandra den mystiska vägen blir vi än mer sårbara. Inte på samma sätt som när vi var blinda och fortfarande fast i våra sår utan sårbara i mötet med energier. Att vara öppen innebär ett stort ansvar att börja reglera var vi kan vara och med vem. Ju mer vi öppnar för våra förmågor desto mer högkänslig blir vi och därför behöver vi vara mycket tydliga i vårt ansvar för oss själva. I allt vi gör och är med finns energi som kan stödja oss, ge oss nya erfarenheter och få oss att förlora oss. När vi förlorar oss hämtar vi snart hem oss själva då vi är mycket känsliga i alla möten och på alla platser. Det går inte på något sätt att fortsätta att vara på platser där vi inte kan vara i enhet. Därför väljer vi bort, men inte genom att exkludera utan genom att inkludera. Ibland får vi också uppdrag som vi verkligen inte vill ha men gör dem ändå efter ett noga övervägande. Vi får ju ta alla konsekvenser av det som sker efter ett sådant uppdrag. Vem är det som ger oss uppdrag? Inte är det någon annan utan det vi är i högre energi. Det kan också vara vi i det kollektiva medvetandet. Det är vårt ansvar.

I min förra blogg skrev jag om hon som talar till mig som kallar sig Anna. För mig är hon ett högre medvetande som vill visa mig vägen. Denna helg fick jag se än tydligare att hon kan vara en utomjordning, från en annan planet. Vad menar jag nu? Hon har talat om för mig att hon gått upp i annan dimension och då kan vi kalla henne utomjording även om hon varit människa en gång. Men det kan också vara så att utomjordingar är andra varelser som jag beskrev tidigare i denna blogg. Oavsett så är det andra krafter som talar till oss från det osynliga för människans öga. Den ton som utomjordingarna har går djup i hela kroppen. I det behöver vi inte göra mer, mer än att resa oss upp och ta emot den tonen och den hjälp vi faktiskt får nu från universum som människor. De som vi kan kalla utomjordingar har ett djup som går djupt in i moder jord och lockar på människan. Den suger in människan till livet, det som är livet och vi är många som kanaliserar denna ton nu. Den dag människan kan buga för allt som de inte känner till och vet något om, då blir allt helt. Låt oss inte fastna i ord, det jag här nämner som utomjordingar kan vara så mycket och för mig är Anna här nu och talar till mig. Många andra från andra medvetandetillstånd har också gjort så tidigare. Det nya nu är också att något har öppnat för denna ton i mig och den har följt mig sedan det mötet i mig. Då lyssnar jag och jag väljer att skriva om detta. Idag kan jag känna skillnaden om kraften, tonen, orden, energin kommer från mitt system med mitt ursprung och min inre läromästare eller från en annan dimension, tidszon och medvetandetillstånd.

Andra krafter kan hela oss och vi kan också hela andra krafter som kommer genom oss när vi blir använda av energin. Om Anna tillhör en annan kraft, det som jag kallar kärlekskraften och det magiska ljuset så är hon också en del av mig genom denna kollektiva kraft och alltså mitt ansvar i vad jag gör med detta. Nu tror jag också att det finns andra kollektiva medvetandetillstånd som öppnar för energi på ett helt annat sätt. Ännu känner jag bara förnimmelser av vad det. Också där är jag en del och behöver ta min del av ansvaret. Det som jag kallar det himmelska rådet är för mig ett kollektivt medvetande som talat till mig i vi-form. Allt jag möter är mitt ansvar. Ett enkelt beslut att fatta men inte alltid enkelt att leva efter. Om alla människor skulle leva efter den devisen skulle världen se helt annorlunda ut. Då skulle vi hela tiden söka efter vårt ansvar i allt som sker. Det vet empatiska själar eftersom de redan som barn fick lära sig att ta allt ansvar. Tyvärr var det då för andra människor som inte tog sitt ansvar. Det är inte vad jag talar om här. Därför behöver vi först lära oss att lägga tillbaka ansvar som vi bär för andra och bara ta vårt ansvar för det som är vårt ansvar. I det agerar vi och tar konsekvenserna för vad det än må vara. I det behöver vi lära oss att vara jämbördiga med andra människor och inte göra oss för mer. Vi behöver också lära oss att välja bort och välja till, genom att inkludera.

För min del behöver jag vara närvarande inte bara i de mänskliga kontakterna utan också i de energetiska och mystiska kontakterna i det jag gör och är, så mycket jag kan i mitt liv. Är jag inte där händer det alltid något som jag behöver ta hand om. Det kan vara mycket små ting. Ser jag inte men vet att det är något behöver dra mig undan. Tack och lov har jag människor som också vandrar denna väg i mitt liv som jag får stöd av och som jag stödjer. Vi vandrar på denna väg parallellt men ändå helt individuellt. Jag har också valt att dela en del av mina upplevelser i en blogg. Till synes triviala ting kan vara mycket andliga och kan öppna för både i det energetiska och mystiska fältet.

Vackra händelser att ta mig igenom i nya prövningar

Låt mig nu gå tillbaka till händelsen med min granne. Dagen efter helgen valde jag att gå tillbaka till min granne. Då visste jag att det var energin som var det som hade fått mig att säga ja till något som jag inte var beredd ännu att säga ja till. Denna gång var det jag som sökte upp henne och nu gick jag dit för att möta henne från fältet ”ingenting”. Jag hade ingen förväntan, ingen kontroll och ingen agenda med någon strategi. Jag visste inte vad jag skulle möta. Resultat av detta möte var att det fortfarande blev ett ja men med en helt annan energi i mig och henne. Allt började med att jag sade att jag inte kan ta ansvar för hennes trädgård men jag kan vattna då och då när jag har tid och är hemma. Om det är ett problem får du be någon annan för jag vet inte hur min sommar ser ut under de veckor ni är borta. Jag lade alltså ansvaret där det hörde hemma. Det öppnade en tacksamhet i henne och hon svarade med att jag är tacksam för det du kan och dör blommorna så är det inget problem. Det är jag som valt att lösa mitt liv genom att ha två boenden långt ifrån varandra. Det stressar mig och är ett problem i mitt liv som jag måste lösa. Vi skildes i glädje båda och jag gick därifrån bara med mitt ansvar och hon tog sitt. Vårt möte öppnade nu ett större fält i känslan av gemenskap. Jag såg på henne på ett helt annat sätt och hennes vackra själ lyste. Detta kan verka trivialt men för mig livsavgörande. Tack vare denna händelse fick jag också se betydelsen av att dra mig tillbaka och se mitt agerande i både den mänskliga, energetiska och mystiska kontakten om igen. Om jag inte gjort det jag gjorde hade jag missat denna kontakt och hade jag gått dit med ett nej hade jag också gjort det. Dagen efter mötte jag henne igen som de grannar vi är och nu är vårt möte helt annorlunda. Vilken glädje! Detta betyder allt för mig och ännu en gång tog jag mig igenom en gammal strategi som jag skapat mycket tidigt i livet: att säga ja för att bli av med problemet. Jag ser också till mig glädje att livet i varje litet steg jag tar dagligen ger mig möjlighet att öppna för nya lärdomar för att ta mig ur tankekonstruktion. Det förutsätter att jag vågar och väljer att stanna på en mycket skör, sensitiv, sårbar och sensuell plats. Att vara multisensorisk innebär att man är mycket högkänslig och sårbar. Den sensuella platsen är livsviktigt genom att den tar mig till känslan av varande i varenda cell i min kropp.

Att inkludera när jag väljer bort är för mig också livsviktigt även när jag får uppdrag. I en tidigare blogg skrev jag om hur jag avslutade med två personer i mitt liv. Det expanderade kärleken till dem och till deras väg som jag nu väljer att inte ha kontakt med, varken i på den mänskliga, energetiska eller mystiska nivån. Vi har mötts, tagit oss en bit tillsammans och nu skiljs vi i detta liv. Med en av dem tog vi oss igenom det vi skulle göra i detta liv genom det sätt jag bröt på. Den relationen blev hel och är djupt kärleksfull och inkluderad i mitt liv även om det tog slut. Den andra relationen blev inte hel och i det överlämnar jag allt i det gudomligas hand och det kollektiva medvetandet. Det betyder att jag inkluderar både denna person, mig själv och vår numera icke relation. Jag ärar alla dessa tre: denna person, mig själv och vår icke relation. Från detta arbete har kärlekskraften expanderat och ljuset lyser över oss.

Efter helgens själsretreat fick jag möta ännu en utmaning. Jag hade sagt ja till att gå på en konsert med en god vän, denna gång utan att fundera på var den var någonstans. Det var som om jag inte hörde det när hon berättade. Jag brukar annars stämma av platsers energi innan jag säger ja. Jag vet att en plats påverkar mig och så mycket jag kan är jag på platser som känns bra i alla perspektiv. Men ibland prövas jag och så hände denna gång. Min vän ber mig gå före då hon var sen. Redan när jag kom dit kändes det som om något inte stämde och ett obehag kom i mitt fält. Jag letade dock upp våra platser och tänkte jag får koncentrera mig på konserten. Först vill jag säga att de spelade fantastisk och det var magiskt hur de kom ut med filmmusiken. De visade också bilder från filmer, dataspel osv vars musik de spelade.

Publiken som också var mycket ung drog med in i musiken och alla filmerna. Valet av filmer var präglat av drama, så också musiken. Inte vilket drauma som helst utan krig och fight på olika sätt och skrämmade filmer. Men också barnfilmer och utomjordingar. Det var som om man var där, ett stort dilemma för en multisensorisk person som jag. Dessutom hade helgens retreat tagit mig tll en helt ny plats. Ju mer kvällen gick desto mer förlorade jag kontakten med mig själv och föll in i musiken suggestiva vibrationer, för det var det verkligen. Nu efteråt förstår jag att jag fick smaka på hur det är när kollektiva rörelser (i detta fall musiken och en frireligiös kyrka) som öppnar det andliga och själsliga fält som tar oss bort ifrån vår individuella själ. Jag har varit i ett sådant fält tidigare så jag vet och det är mycket farligt. Nu när jag tagit mig igenom min historia trodde jag att jag skulle kunna stå emot, men vibrationerna var för starka. Mitt i allt detta började min hund att kalla på mig genom energin. Jag var på väg att gå hem i pausen men valde att stanna. Ju längre kvällen gick desto mer flög traumaenergi runt i den stora salen och ingen verkade att se. Kulmen kom när han som ledde kvällen också började att tala om sina trauman han fått som barn ifrån den animerade film som han då sett. Klick sa det i mig och då förstod jag syftet och blev helt inriktad på att ta mig därifrån. Jag hade inte längre något intresse av konserten. Jag vill och kan inte ta emot dessa toner och vibrationer mitt i ett landskap av trauma där publiken också drogs med in i energier som vi är här för att lämna. Så fångade vi är i alla draman som människan hela tiden skapar och vill skapa för att känna att hon lever. Efter paus var jag på väg och min hund kallade på mig allt tydligare i det energetiska fältet. Till slut valde jag att gå, tack och lov för detta även om det var när allt nästan var slut.

En del i denna mycket förvirrande traumaenergi och för mig suggestiva upplevelse var också tiden. Arrangörerna hade skrivit fel tid i programmet och konserten pågick en hel timme längre än vad som stod. Att tappa tid gör jag gärna i mitt själsliga fält och med mina guider när jag öppnar för evigheten men knappast i en församling där traumaenergi flyger omkring och där ingen är medveten om hur musiken tar dem bort ifrån dem själva. Varför stannade jag? Två skäl: att inte lämna min vän och en regnjacka samt att jag inte valde att se. Elker kanske var det så att jag verkligen behövde prövas i detta fäalt igen för att se mänsklighetens problem och möjlighet just nu. Hur kunde det gå så? Jag lyssnade inte på min intuition när jag kom. Den platsen var inte för mig inte för någon konsert i världen. Konserten var inte heller för mig. Jag är inte längre intresserad av drama. Det intressanta är att jag också sade till min vän i pausen när hon talade om att hon skulle gå på ett annat arrangemang på denna plats att det skulle inte jag. Detta var inte en plast för mig. Jag har inget emot frireligiösa platser eller film musik. Detta var bara inte för mig i den kombinationen av musik och på denna plats. Jag vet ju att platsers energi är avgörande för mig. Jag lämnar alltid platser och sammanhang där känner att den energin inte är bra för mig. Nu var det också så att själva platsen i sig var suggestiv och det kände jag men valde att inte lyssna. Jag lyssnade inte heller på min hund som kallade på mig genom energin. Hon pockade så på att jag till slut inte hade något val. Pust! Men till slut gick jag och höll på att dra med mig min vän vilket jag senare fick be om ursäkt för. Hon får ju göra sina val. Det viktigaste under denna kväll var att jag gick och att jag verkligen hann detta innan allt var slut. När jag kom hem landade jag igen, lät alla draman och trauman lämna min kropp. Jag ramlade tillbaka till mig själv och min ursprungsenergi och kunde sova lugnt på den plats som jag hör hemma i mig.

Tack vare denna händelse öppnades tacksamheten än mer till det hus jag bor i och på den plats jag bor. Detta hus är verkligen heligt och jag är djupt rörd att detta är min plats. Nu vårdar jag huset i en nu runda (den tredje) från topp till botten denna gång (förra gången var det från botten till toppen). Jag har bott här i 40 år och huset i Änggården och skogen i Änggårdsbergen håller mig. Jag är djupt tacksam för min hund som jag under hennes tretton år kommunicerat med på det energetiska planet. Jag kallar henne min energihund och hon har verkligen omvandlat och skiftat energi i alla de retreater, program utbildningar, kurser, workshops, terapier, sessioner mm som har skett i detta hus. Mina barn är födda och har växt upp i huset och här finns allt med dem och min exman kvar i energin. Också alla förfäder är här som byggde detta hus, min exmans alla förfäder men också mina. Jag känner dem i alla reningsprocesser som jag gjort med huset och de är med också denna gång. Allt är inkluderat!

Jag är djupt tacksam till min vän som bjöd med mig till denna konsert som fick mig att uppleva så mycket också mellan oss på ett mänskligt, energetiskt och mystiskt plan. Vi tillhör också samma själsgrupp och har ett jobb att göra tillsammans i detta liv för att ta oss igenom för att kunna komma till enhet. Idag är vi ”equal” och det är första steget för det kommande arbetet. Jag öppnar mig med kärlek, respekt, tacksamhet och ödmjukhet inför detta arbete. Allt är inkluderat på alla nivåer. Jag är beredd att riskera denna relation i alla val jag gör. Jag kommer inte igen stanna för hennes skull (eller för en regnjacka vilket är fullkomligt crazy). Jag kommer inte heller stanna någonstans där jag förlorar kontakten med min ursprungsenergi som är lugnt, tyst, dovt och stilla. Glädjen spirar i varje cell i min kropp när jag är den energin. Jag går då i slowmotion och där ska jag vara. Jag kommer heller inte vara där jag inte är med mitt ursprung, mitt andliga jag. Människan har fått en individuell själ av en andledning och den väljer jag att välja. Vårt uppdrag är att verkligen öppna för den resan som mänsklighet och ta oss ur alla ”gamla” strategier vi skapat för att överleva, drama är en sådan. Tänk om vi bara kunde stanna med fakta. En del skulle då kanske säga: vad fattigt eftersom de behöver spänningen som drama ger. Men jag som också har varit i drama har lärt mig en mycket mer spännande väg: att följa sitt hjärta till mänsklighetens ursprung. Jag är djupt tacksam att jag kan se energi även om det i detta fall tog en stund för mig att se. Det hjälper mig att sortera och verkligen följa den mystiska shamanska vägen. Varför säger jag shamanska vägen? För att tydliggöra vägen som ”earthkeepers” och att vi behöver lära oss den vägen igen. Vi måste också låta den vägen vara mystiskt. Det betyder att vi inte kan förklara eller förstå allt som vi är med om eller blir använda till förrän efteråt.

En body surfer tar allt genom kroppen och är i kontakt med sin själs fält genom kroppen. Det är också genom detta sätt som vi kan var earthkeepers och det kan vi öppna för vår förmåga att gestalta moder jord. Det betyder att vi också kan gestalta energi, också det som på olika sätt ska komma genom oss för att transformeras. Vi lär oss alltmer skillnaden mellan transformation och övergångar. Transformation är den process när något dör för att återfödas. Övergångar är den förflyttning som sker från en plats till en annan eller när olika delar möter varandra på ett nytt sätt.

Nu öppnar jag för nästa arbete i det som jag också kallar en själsretreat när jag åker till Norrland veckan efter midsommar. Det är en själsresa och kanske också lite semester. Inget jag bjuder in till, utan denna gång har jag blivit inbjuden. Redan i januari visste jag att jag skulle åka dit och idag vet jag att varje steg jag har tagit under våren har varit en förberedelse. Jag vet också att jag kommer att träffa några empatiska själar. Jag ser dem på horisonten som ljuskäglor men jag vet inte ännu vilka de är. Det kommer jag att veta. En dag fick jag också budskap om att jag skulle be en annan person om att åka med mig. Hon sade ja och idag vet jag också att vi håller detta fält för varandra. Det är vi båda som gör denna resa tillsammans. Hon är precis som jag en multisensoriska empatisk själ och body surfer. Den relation vi har är både mänsklig, energetisk och mystisk. Vi tillhör också samma själsgrupp men har helt olika ursprung och ursprungssår med oss in i detta liv. Jag är djupt tacksam för vår relation som är mycket respektfull och sensitiv. Den högkänslighet vi båda har får oss att kommunicera utan ord i varje steg vi tar tillsammans. Jag överlämnar mig nu till vad som ska ske och i det är jag vidöppen.

Våra livskontrakt

Det kan lång tid i en livstid att öppna för det kontrakt jag har skrivit med mig själv. Jag glömmer aldrig första gången jag skrev blev medveten om att jag skrev om mitt livskontrakt. Då för tjugo år sedan trodde jag att jag gjort det med något annat/någon annan som jag skulle kunna kalla Gud.  Men min lärdom var klockren. I en djup visualisering och mediation fick jag möta igen en ljusgestalt som jag ännu trodde var Gud. Jag frågade om jag fick skriva om kontraktet. Svaret jag fick var titta inte på mig du skriver vilket kontrakt du vill och inte har du skrivit det du levt till nu med mig. Den insikten var överväldigande och öppnade ett helt nytt landskap av nya livskontrakt ett efter ett. Idag förstår jag att jag öppnat för nya programmeringar som tagit mig till en ny peronlighet. Det har alltid skett efter en transformation. Idag förstår jag också att jag hela tiden skrivit om dessa kontrakt med mig själv på alla sätt då den ljusgestalt jag då mötte var mitt ursprung. Idag förstår jag också att varje kontrakt har tagit mig närmare detta mitt ursprung. Varje återfödelse har öppnat mer av min själs fält. Jag aktar mig för att göra nya tankekonstruktioner utan låter min kropp visa vägen till min nya personlighet och program. Ur det växer ett nytt sätt att se livet och en allt högre intelligens. Mitt intellekt är det som tar emot alla mina kanaliseringar som alltid får mig att öppna nya dörrar för nya programmeringar. Jag kan bara berätta om dem efter att det nya förkroppsligats. När jag lärt mig om det programmet väntar ett nytt. Så har det varit hur hur det blir i framtiden vet jag ej. Jag stannar i nuet och lär mig alltmer där jag är nu. I den processen har nuet öppnat så många dimensioner allt ifrån total närvaro till nuets evighet. Varje gång jag går djupare in i nuet öppnas ett nytt lärande såsom möten med andra dimensioner, tidszoner och medvetandetillstånd. Möte med andra varelser och människor i andra tider. Mitt inre seende blir förändras och jag kan se energi och portaler som öppnas. Allt detta gör att jag lever mitt liv på ett sätt som gör att jag behöver ta hand om mig. Varje mötet har ett budskap, varje steg jag tar behöver vara medvetet och varje sak som händer är ett tecken. Då och då förlorar jag mig för att komma ur balans och hitta balansen igen.

Mina livskontrakt har jag skrivit om många gånger nu och varje gång har det öppnat för en ny livsstruktur. Det har öppnat ett nytt sätt att se livet var gång och därför har jag också strukturerat om livet. Vi behöver ordna vårt liv så att vi kan leva detta nya kontrakt. Varje kontrakt har tagit mig närmare mitt ursprung, mänsklighetens urspung och moder jord. Varje kontrakt har öppnat för möten och relationer med människor som också är där jag är. Inte att vi är samma på något sätt, vi har våra oliak sätt att se livet, men vi är närmare oss själva i det som vi kan kitta i med dessa männsikor för att skapa en större helhet. Vi människor är har för att samskapa med andra för det vi är här för att göra. Idag vet jag att de jag möter tillhör samma själsgrupp som jag och det gör mig mycket lycklig. Det öppnar för att vi tillsammans ska kunna överlämna oss till det som ska ske och i det blir vi använda utan att vi har något personligt i detta.

Moder jord är verkligen vägen till våra nya livskontrakt, ja för hela mänskligheten, För det behöver bi komma närmare det ursprungliga och människans ursprung. På den vägen har varje människa en unik själ och ett unikt intellekt samtidigt som vi alla har en kollektiv själ och ett kollektivt intellekt. Vägen är att vi var en och en ska ”tanka in” till det kollektiva medvetandets expansion och det behöver ska genom att vi expanderar vårt eget medvetande. För mig är moder jord, det gudomliga och universum detta kollektiva medvetande i förkroppsligas form. Vi ger det en form för att kunna ta in att det är så mycket större. Allt är energi och detta medvetande kan egentligen inte förkroppsligas även om vi som body surfer får uppleva ett förkroppsligade när vi gestaltar olika energier. För min del handlar det om att min själs fält skapar detta för att jag ska kunna hålla mer i min kropp. I den kropp som också till största delen är energi. Det är så lite vi vet, förstår och kan förklara och det gör livet så spännade. Glädjen är för mig min livsvisare. Jag blir djup lycklig i varje liten upptäckt och jag är djupt lycklig att vi människor inte kan förstå och förklara. Det gör att vi inte kan kontrollera livet.

Varför är människan här på denna jord just nu? En stor fråga att gå med som inte har något svar. Tacksam!

 

Göteborg den 14 juni 2022

 

Ingrid Marie Fridolf